Judith har varit hemma hos oss nu i snart två dygn. Och hon verkar må bra. NÖjd med livet. Och amma de kan jag. Jag verkar ju vara en grym mamma trots allt! :)

Vi har börjat landa i vardagen nu. Och jag försöker fortfranade inser vad som hänt och att Judith faktiskt är hon oss nu. Att de är hon som var bäbisen i magen. Men min hjärna verkar lite tröög.

Men den är väl trög bara för att jag envisades med att intala hjärnan att vi kommer få träffa bäbisen i magen sen när:

1. vi varit på förlossningen
2. känt på hur värkar känts.
3. Sniffat lustgas
4. HAft ont.
5. Känt hur en stor melon ska kämmas ut.
6. känna hur den kommer ut.

Efter de, DÅ ska jag få träffa bäbisen i magen. Och då ska vi mysa med slemmig bäbis på magen, väga, mäta, amma, få den omtalade brickan, sätta första blöjan och bara njuta av livet.

Men nej då. Såhär gick de till:

1. Massa personal hit o dit.
2. Nålstick i varje finger tror jag.
3. Slangar överallt.
4. Smärta, inte mer än ett myggbett. :)

EFter de: Ligga på uppvaket i 3 h helt ensam och fundera på var jim o bäbisen är och om jag verkligen är mamma nu? Och skakade gjorde jag också så att jag höll på att ramla ur sängen. Hade träningvärk i dagar efter de. :)

Inte konstigt min hjärna är lite efter. Igår när jag satt och amma så puffa jag på magen och tänkte "bäbisen varit ovanligt lugn under senare tid.". Haha, min hjärna vääägrar inse att bäbisen ligger utan ¨på min mage nuförtiden.:)

Näärå, jag är inte bitter. Allt gick så bra, och allt var för barnets bästa. Men lite snuvad på förlossningen känner man ju sig. Jag hade ju sett framemot de ju. Vet att jag inte borde och får inte tänka såhär. För egentligen är jag lyckligast i världen över att jag har ett friskt och levande barn. :)