Fredag natt. Eller det är ju faktiskt lördag redan. Jimppe sover som en stock, men jag är ute i bloggvärlden och snokar och tänkte skriva ihop ett litet inlägg lite fort, även om jag är ganska mycket feting trött efter en hård dag på jobbet. Inte nog med det har jag fyra jobbkvällar framför mig, så det är bara att bita ihop. I morgon och på söndag har jag dessutom ett schema där jag måste bistiga ett svinhögt berg ( en lång uppförsbacke). Det brukar ta mig ganska lång tid att ta mig upp för den, pga att jag måste stanna med jämna mellanrum för att jag har sådana sammandragningar. Och i bland får jag lust att hoppa ner i diket och pluppa fram en bäbbe för det känns nästan som den är halvvägs ute redan. nästan.

Men annars är jag väldigt lyckligt lottad faktiskt. Har inga som helst problem med foglossningar eller ryggont fast det är MYCKET gå på jobbet, upp o ner och lyfta hit o dit. Ibalnd känner jag lite i ryggen på kvällen efter 8h på jobbet, men det skulle jag nog göra även om jag inte är gravid. Ibalnd misstänker jag att jag är onormal när jag mår så bra som jag gör. Aja, nu ska vi inte ropa hej, snart kommer väl alla graviditetskomplikationer, ALLT på en och samma gång och jag får sitta i rullstol resten av graviditeten. (peppar peppar ta i trä)

Fast jag har kommit fram till att jag har min stora breda rumpa att tacka att jag slipper foglossningar. ( jag vet att det ej beror på de, men kanske. ;) ) Och att jag helt enkelt är SÅÅÅÅÅ atletisk och har en SÅÅÅÅ vääältränad rygg. Jag visste väl att jag någon gång skulle få nytta av alla rygglyft på friskis golvet och mina timmar på gymmet, för när jag förr i tiden var aktiv där så märkte jag iaf ingen skillnad. haha. :)

Apropå ingenting så börjar jag inse att det faktsikt är NÅGOT i min mage. Börjar lite smått inse att den nån gång ska ut och att JAG ska bli förälder. Värsta är att jag även insett med skräck blandad förtjusning att mina dagar som icke förälder är räknade!!! Jag längtar efter den dagen jag får se skrutten på riktigt första gången och jag ser framemot att bli mamma. Men ibalnd får jag sån här ångest attack när jag inser att jag måste ta ansvar, bli mamma för all framtid och uppfostra mina barn.  Och sen får jag prestastionsångest över hur jag ska kunna vara lika bra mor till mina egna barn som min mamma har varit och är för mig? Kääk.

Samtidigt har jag fått för mig  att mitt barn ska ta över hela mitt liv. Att jag kommer tappa min identitet och aldrig mer vara Jenita. Att jag kommer kalla mig själv för "pelles mamma" istället för Jenita. Att jag kommer springa runt med en praktisk skötväska istället för en snygg handväska. Att jag och andra människor kommer endast ha mitt barn att prata om. Bla bla bla.. listan kan göras lång. Haha, jag vet inte var ifrån jag fått alla dessa idéer, och jag vet inte om jag är helt korkad. Men jag försöker intala mig att det bara är en normal bearbetningsfas inför min kommande föräldrar roll. Visst låter det bra? :)

Nää, nog snackat om ungar och graviditeter. Fast en sak till bara. Vad ska jag ta mig till om jag får en son? Jag vet inte ett ENDA snyggt pojknamn. Seriöst. Om det blir en gosse så är goda råd dyra, för då får han nog leva livet här på jorden namnlös! :D

Natti natti! :)