Nu ska jag väl försöka mej på ett nytt försök att uppdatera. Ska försöka komma ihåg att kopiera innan jag publicerar. Vi håller tummarna nu! :)

Sitter här och funderar på vad jag ska hitta på. Idag och igår har varit riktiga promenad dagar. Jag har gått ut kl 11 och sedan varit ute o promenerat fram till kl 17 typ. Undra hur många km de hann bli. Det här kul o chilla runt här i haninge. Jag brukar stanna till vid nån fin park, bada fötterna i rudan, kolla in i second hand affärer jag går förbi och bara sitta o glo på folk som är ute. Det är sånna här dagar man vill ha en egen uteplats. Vi har hittat en grym bostadsrätt ute vid stockholms skärgård. Vid typ Årsta Havsbad. Visning den 11 Maj, vi ska eventuellt åka o kika. Jag börjar bli riktigt grym på dehär med att gå på visningar. Fast vi gör aldrig slag i saken. Eller rättare sagt min man gör inte de. Han envisas med att spara ihop pengar till handpenning först. Jag som tycker vi kan åka till Asien på semester med dom istället..:)


Men det verkar som om jag inte alls ska få något som helst sällskap av bäbisen i magen på min promenader. Nu när jag är i v.38 +2 så kan väl bäbben vara lite schysst och pluppa fram. Så att jag får hämta ner min snygga vagn och ta med den å bäbben på promenad. Men nej nej.. det kan vara en hel månad eller mer kvar tills bäbisen behagar titta ut. En evighet ju!

Jag vill att den ska titta ut nu för jag har kommit fram till att man hinner bli mer och mer nojig och man tvivlar mer på sig själv ju mer tid man har att tänka. Jag som varit kolugn under hela graviditeten, jag känner ju inte igen mig själv ens!!!. Man har ju hört talas om hur hormonerna är helt sekasin och humöret likaså under graviditeten. men nee, det har inte jag märkt av. Jag tror på största allvar att jag inte lyckats klämma fram en enda tår sen mitt eget bröllop. Och det var ju då ändå nästan ett år sedan. Här snackar vi nån som har svårt för att gråta! :) Fast dehär med känslor har ju aldrig varit riktigt min grej.. Jag kanske är en känslokall galning. Kanske borde söka hjälp. :)

Joo, det jag skulle komma fram till var att under senare dagar har mitt självförtroende eller självkänsla vilket det nu är, börjat svika mig. Schysst liksom. Såhär inför slutspurten så försöker den intala mig att jag kommer vara världens sämsta barnfödare. Att allt kommer bli kaos. Fast de är tur att jag hittills iaf har lyckats övertala mig själv att det minsann bara är skitsnack. Att jag kommer vara grym på att föda just mitt barn och allt kommer gå sååååå bra. *host host* Jaa, det är iaf vad jag försöker intala mig.

Förresten, om de nu blir en kille, vilket jag har fått för mig att det blir, vad ska den heta? Ni måste hjälpa mig. Så nu tycker jag alla som läser måste kommentera och skriva sitt favvonamn. Om ni inte vill riskera att jag snor erat namn, så skriv erat näst bästatste killnamn. Tack på förhand! :)